JESSLAN

Får sådan himla ångest över tiden. Den bara går, nej, den springer ifrån mig och jag känner att jag inte hinner med. Jag är 20, just börjat peaken i livet och jag känner mig så gammal. Tänker på allt jag inte gjort, på allt jag inte hinner göra, på allt jag planerat, önskat och längtat. Så sitter jag här med en fantastisk (och absolut även hemsk) personlighet, ett fint ansikte och en kropp som är mer okej än mitt nedvärderande sinne vill erkänna. Jag har så mycket att ge. Jag är så mycket.

 

Men jag känner mig som en åskboll. Ni vet en sådan där man kunde ta på så letade sig strålen dit, jag rymmer så mycket energi men det är instängt i denna glasbubbla och hur mycket eller snabbt jag än rör mig kommer jag aldrig ta mig ut.

 

 

Jag kommer ihåg när Rekan förstörde min åskboll och vi bara grät och grät. Jag för att min lampa var förstörd och hon för att hon förstört den. Nu önskar jag inget hellre än att någon skulle slå sönder mitt glashölje och i explosion släppa mig fri.