Ibland dör jag bara på hur tråkig hon är, eller snarare på hur tråkig hennes blogg är och hur i fridens namn den kan bli så känd. Men det är ju otroligt fascinernade. Hon startade en blogg och blev SÅ SJUKT JÄVLA KÄND. Alltså livet hon lever, jag kan inte fatta att det är på riktigt.
Jag twittrade nyss som en galning och då har jag inte twittrat på 1000 år. Det var lite kul. Ni, typ 2 som läser min blogg här (eller juste jag är kanske en), jag heter @jezzln
Köpte en ny tröja igår och den är superfin! Men jag är superpank! Superkul!
Hehe.. Jag hade läppstift i samma färg och kände mig söt och jobbet gick bra idag. Inte säljet direkt, men VM-chefen kom och var nöjd med vad jag gjort, vilket kändes superskönt:) Wehååå
Skrev ju tidigare att jag inte kunde säga vad 2012 var för slags år än, eller vad jag ville få ut av 2013. Idag blev jag lite ledsen över olika saker. Folk som gör saker jag vill göra, gamla relationer som ligger kvar och gör mig osäker, förvirring inför framtiden. OSV lixx.
Då valde jag i alla fall att skriva ner allt som gör mig glad, ledsen och vad jag vill förändra. Kändes skönt att se det på papper.
Sedan skrev jag en livsplan för första halvåret av 2013, som då ska sluta med att jag bestämt vilken riktning mitt liv ska ta andra halvan! Känns jätteskönt!
Jag sitter nu på tunnelbanan på väg hem från jobbet och alldeles nyss i t-cen kom ett killgäng skränandes fram till mig. Jag tyckte det var lite obehagligt och en lade armen om mig medan hans kompisar skrek och gjorde gester som att vi var hade något ihop. Det var inte värsta grejen men jag tyckte det kändes jättejobbigt. Jag sa ifrån och tog bort hans arm medan alla skrattade åt mig. Jag kände mig förminskad. Bortgjord. Vad jag än skulle sagt eller gjort sågs jag som ett skämt för dem trots att situationen gjorde mig arg. De inkräktade på min privata sfär.
På senaste tiden har jag hamnat i fler dylika situationer på väg hem med tunnelbanan. En gammal man som smygande försökte ta på min rumpa, ett gäng som snodde min mat från donken och skrek att jag inte skänker pengar till bistånd, en gubbe som menade att jag och en kompis visar upp våra "fittor på internet". I alla situationer har jag känt mig helt maktlös och illa till mods.
Detta är en toklång status men om någon orkat läsa så vill jag be er om råd, hur gör ni om ni hamnar i en dylik situation? Samt vill jag be er att ställa upp om ni ser någon sitta själv och är med om något som ser obehagligt ut.
Trevlig fredag, alla fina och hoppas ni får en kul kväll utan jobbiga händelser!
Kram
Har fått så fina mail och sms och kommentarer av folk som varit med om dylikt eller bara vill kolla att allt är bra. Blir glad i magen.
Har suttit någon timme nu och kollat gamla Levi's reklamer på youtube och bilder på google. Väldigt mycket knäppa upp gylfen, svettiga män och sexuella anspelningar. Men snyggt. Jag måste ju älska det, för jag älskar Levi's.
Green Peace hittade farliga kemikalier i närheten av Levi'sfabriker och det gör mig ledsen. Levi's är annars ett märke som värnar om både natur och mänskliga rättigheter. De har nu lovat att sluta med alla kemikalier som kan skada människa och natur och det är bra.
Jag tänker inte låtsas som att Levi's inte gjort fel och att det är okej. Vår hälsa måste alltid komma före alla sorters vinster ekonomiskt men det jag gillar är vad märket i sig står för. Frihet. Historia. Kunskap. Kvalité. Rövar.
Så även om de gjort en (säkert medveten) tabbe är jag glad för att jag jobbar för ett märke jag kan relatera till, som jag kan stå för och som i alla fall slutar med dumheter när de blir tillsagda.
Snart börjar Historieätarna, ett program som gör mig glad. Vill njuta av något som jag tycker är supergott medan jag tittar MEN HINNER JAG TILL KONSUM?
Känns som alla börjat sammanställa vilket slags år 2012 blev. Jag vet inte vad jag tycker. Tror inte 2012 är slut än. Eller det är det ju uppenbarligen inte men det känns som något mer kommer hända. Först då vet jag vilket slags år 2012 blev för mig.
Jag lade en" lätt make up", som är mycket mer än vanligt men insåg att det är dumt, varför ser jag inte alltid ut så här? Varför vara bra när man kan vara bäst liksom.
Jag har börjat med en ny vana, när jag börjar jobba klockan tio går jag upp lite extra tidigt, tvättar mig och fixar mig först så jag har allt klart, för att sedan fixa frukost, ta fram datorn och titta på julkalendern samtidigt. Så skönt att ta det lugnt och känna att jag inte behöver stressa. Sådan där egentid som alla jiddrar om och faktiskt är så himla skön.
Måste fixa allt jag inte gjorde igår och har faktiskt börjat! Dock är jag typ för tidig och inget verkar vara öppet. Kom också på att jag inte alls bara kan glida förbi polisen och fixa pass, jag måste ju vara söt också.
Så det är bara att börja förvandlingen!
Fast herregud, det där hade ju varit ett lyckat passfoto, minus accessoarerna kanske...
Idag hade jag massor att göra. Ringa dumma deltaservice som vägrar fixa min mobil, ringa till någon som vet vilka vaccin jag har tagit och vilka jag behöver, fixa pass. Och juste, PLUGGA. Jag är sämst. Kan inte plugga pissteori och vill inte prata mer om det.
Men jag gjorde ju inget av det. Gick upp skittidigt och följde med Fia och tränade, gick hem och lade mig och sov i soffan, åt godis, lite mat och mer godis. Tittatde på gamla Fresh Princeavsnitt, åt mer julgodis och letade skridskor. Jag hittade inga, så jag fastnade i soffan igen med mer godis. Mådde illa, pappa kom hem och vi åt middag på Max, sedan kom jag hem och satte mig framför datorn. Så jävla oproduktiv dag. Känner mig dålig och osmart och lat. Nu ska jag kolla på historieätarna för det är kul och det är okej att vara dålig ibland.
Idag, på väg ner till källaren hoppade jag rakt in i dörrkarmen. Alltså Pang! med huvudet före. Segnade liksom ihop och tårarna började flöda. Grät som ett litet barn. Vilket förvånade mig, det var länge sedan man grät för att man hade ont liksom. Sedan satt jag där och pappa mumlade längre bort och jag grät lite till och han kom inte springande för att rädda mig. Då blev jag ännu mer förvånad. Reste mig upp, torkade tårarna, kände i huvudet och blev lite besviken när det inte var något blod. Ville att han skulle få dåligt samvete liksom. Och gick in. När man är vuxen får man lära sig att torka sina egna tårar och plåstra om sina egna sår. Jag är vuxen nu. 20.
Sitter och läser massa bloggar och vill också skriva! Jag har inte bloggat på hundra år. Har ju skrivit till och från i miljoner år på karrtorp.blogg.se. Det var kul. Men känner inte att jag kan komma tillbaka där. Eller liksom. Det var så länge sedan nu och sist jag skrev där var jag tonåring, det är jag ju inte nu, sedan två månader sedan. Så ny männsika, nya tag, ny blogg.
Herregud, känner mig verkligen helt ute. Vem skaffar blogg nu? Vem läser ens bloggar nu för tiden? Ett utdött fenomen. Men detta får vara min lilla bebis. Så får jag skriva här när jag vill. Kung över mina gosedjur liksom. Välkomna, ni inga. Välkomna.
