JESSLAN

Det största problemet här i Santa Barbara är att hitta någonstans att bo. Det är katastrof. Alla pratar om det, alla har ångest över det. Det är kalabalik. Idag gick till ett hus som jag varit i innan och som jag kände att jag ville ha. Nu träffade jag han jag skulle bo med. Alltså lökarnas konung satt med sina superhöga kompisar i ett rum som luktade lite suspekt. Och jag kände bara - jag tar det. Jag betalar 900 dollar i månaden för att bo i denna knarkarkvart med män jag inte känner. Ett krav hade jag dock - jag vill ha ett lås på min dörr. Någon jävla måtta får det lov att vara.

 

Han skulle höra av sig senare när han hade bestämt sig, men det vet man aldrig om de gör. Så vi får väl se. Jag är för trött för att ha panik nu. På väg hem fick jag skjuts av världens gulligaste taxichaufför. Han var från Iran och vi delade samma tankar om religion och mänskliga rättigheter. Han tog mitt nummer och skulle höra av sig om han hittade ett rum, nu VET man ju aldrig med det men jag uppskattadde gesten.

Jag har alltid haft problem med ensamhet. Inte klarat av när känslan sprider sig i kroppen, förlamar varje lem. Känslan av att inte ha någon, att vara helt ensam.

 

Själv har jag dock alltid uppskattat att vara. Det är två väldigt olika stadier. Själv är när man spenderar tid med sig själv. När man njuter av tystnaden av att göra precis avd man vill. Ensamhet väljer man inte själv, den tar över en, slår ner en. På knä ligger man och undrar om det finns någon, någon som bryr sig om en.

 

För två år sedan bestämde jag mig för att jag inte kan låta ensamheten ta över mig så som den gjort ibland. Jag måste göra vad jag kan för klara mig igenom, och tygla känslan. Jag har gjort framsteg, pratat om det, försökt se rationellt på det och främst försökt hitta den där tryggheten djupt inne i mig så som ska hjälpa mig att stå stadigare.

 

Nu bor jag med två asiater, har träffat några andra, har bättre kontakt med kanske fyra. Ibland är jag själv nu, inte för att jag väljer det, inte heller för att ingen gillar mig, utan för att jag helt enkelt inte alltid har någon att vara med. Någon gång har jag känt mig lite nere men så får jag säga till mig själv: detta är bara början. Man kan inte skynda sådant som relationer. Och det här är första gången sedan dagis som jag är på ett ställe, träffar nya kontakter och inte har ett skyddsnät att luta mig tillbaka på. Och det är spännande. Och FAN vad modig jag är!

 

När jag kommer hem kommer jag kanske vara rena rama ensamvarjen. Ni kommer aldrig se mig igen, gullisar!

 

Här är jag och mina kinesiska kompisar, ibland pratar de kantonesiska (kanske?) och då fattar jag inget men det är okej. De är också gullisar. Nu ska jag på ny visning, hee.

 

 

 

Den här anteckningsboken hade Magda smygit in på mitt rum under min hej då-fest. I den satte jag in alla fina lappar jag fått, peppiga sms och fina brev att ha med mig på resan. Så jag kunde titta i den när allt kändes lite tungt och veta att det finns folk där hemma som tycker massor om mig och tror på mig. Jag skriver också ner tankar och känslor, adresser och påminnelser. Så tack Magda, för den fina presenten och tack alla vänner för era fina ord. Ibland behöver man en liten påminnelse i kärlek.

 

PS, sorry för lökiga bilder

Vilken pissig dag jag har haft, ska ni veta. Min nya kompis Tilly sov över vilket var jättetrevligt men vi somnade klockan 21 och vaknade kl 04 - pigga och glada! Fast ändå inte liksom. Jag blev superstressad över att jag inte har boende efter den 20:e och allt blev hestigt och vi hade för lite sömn och för lite kalorier i kroppen. Ingen bra grund för en bra dag liksom. Så jag grät lite men hon var förstående och sedan åt vi pannkakor, gick ner till stranden och nu sitter jag hemma helt själv för första gången. Jag bor för tillfället hos min sysslings kompis, en kille från Hongkong som heter Steven - världens gulligaste! Han och hans kompis gick ut för att äta middag och jag valde att stanna, käka hemma, ta en längre dusch och få landa lite i den här dagen. Senare ska jag kanske bege mig till Tilly på lite galej, inte vad jag är supertaggad på men jag måste verkligen vända dygnet rätt.

 

 

Imorgon har jag en lägenhetsvisning jag hoppas massor på, så ni får hålla tummarna för mig!

Mamma och pappa har två olika sätt att ställa den här frågan. Mamma säger allt i en lättare ton, som att hon sagt det så många gånger att hon inte ens tänker på innebörden längr. Pappa mer betonar varje ord, börjar hårt på har och pausar lite efter allt. Så avslutar de båda med Jessica.

 

Nej, nu hade jag tydligen inte det. Jag hade inte med mig mitt I-20 visum, alltså det som visar på att jag ska plugga här. Efter alla papper och allt krångel som sammanföll med visumintervjun (alltså F-1 visum, det man behöver för att komma in i landet) glömde jag bort att det fanns papper man skulle ha med sig in i landet.

 

Detta är alltså topp tre det viktigaste man ska ha med sig, med pass (passet innehåller både esta och F-1 visumet) och flygbiljett.

 

I Chicago fick jag alltså gå in i "custom &borders" och fick ett tillfälligt visum för 30 dagar. Sedan sa de att jag skulle gå till skolan och få ett nytt I-20 där. Nu verkar det lite oklart om skolan kan ge ut det så mappa fick skicka mitt gamla på expressmail.

 

Problem jag alltså har:

 

1. Inget I-20 visum

2. När det kommer på måndag (jag måste skriva under och ta emot det) har min "wave week" börjat, vilket är obligatoriskt att närvara på.

3. Jag ska skicka det till en adress jag fått, men det står inget om hur jag ska få tillbaka det och det är tydligen viktigt. För jag måste ha det senare.

4. Det finns ingen som riktigt vet vad man ska göra i denna situation.

 

1. De SADE faktiskt att det inte skulle vara något problem i custom och det är ju där jag behöver det.

2. Allt löser sig ju alltid.

 

Vad som ändå gör mig nervös:

 

1. Detta har aldrig hänt förut, sa hon som hjälpte mig att fixa allt.

2. Jag har ingen kontroll över situationen.

 

Så nu hoppas vi fan på det bästa, jag går till skolan och ni håller tummarna!

 

Nu har jag kommit ur duschen efter min första natt i USA. Denna tvål snodde jag i duschen. I vanliga fall är det 3 män som bor här, who could tell?

 

När jag var i Paris förra hösten med jobbet åt vi en dag middag på en restaurang. Det ösregnade och vi gick vilse men till slut kom vi fram. Vi fick förrätt, huvudrätt och efterrätt. Allt var så gott att jag dog, trots att jag misstog såsen som kom lite innan, för att vara soppa och åt upp den i ett svep. Alltså varje tugga var en njutning; köttet smälte i munnen, mangosorbétens fräschor blandades ljuvligt med chokladtryfflen. Jag bara åt och åt. Poff så var det borta men så fick jag äta upp alla andras mat också. Jag åt seriöst för typ 30 personer den kvällen.

 

Det roliga var dock att jag tänkte när maten från början kom in "jag kanske ska ta en sådan här matbild ändå, för det är ju så fint och jag vill komma ihåg denna kväll".

 

Denna bild lyckades jag ta:

Idag hade jag min sista ensamma natt med Stockholm. Jag, Elias och Nora åt middag på Lydmar med massa drinkar plus efterrätt. Jag missade både buss och tunnelbana och väntan var en och en halv timme eller kubb till tcen på fyra min. Jag hetsade upp mig och försökte snabbt överväga mina alternativ med lift och taxi. Så insåg jag; jag må öppna imorgon med tidig uppgång som följd men detta är min sista stund jag har ensam med Stockholm. Jag måste ta förväl av denna stad ordentligt. Så jag traskar förbi Grand Hotel, svänger av innan Kungsan och tar Skeppsbron mot Slussen.

 

Jag känner hur lårmusklerna spänns och för vidare energi ner till vaderna, trampar ifrån med trampdynan och vandrar framåt. Det är inte tungt och jobbigt. Jag är inte trött. Tvärtom fylls jag med den kraft Stockholms natt så många gånger förut fyllt mig med. Medveten om att vad som helst kan hända på denna promenad mot en söderförort i närheten av Globen.

 

Det är säkert en vacker stad. Det har jag hört från många andra och jag har själv låtit dess skönhet förblinda mig, förtrolla mig. Men nu går jag utan illusioner men med en känsla av tvåsamhet, vi kommer alltid höra ihop, jag och Stockholm. Detta kommer alltid vara staden jag växte upp i, staden som lovade så mycket. Jag har sakta lärt mig hitta, vet vart det är vackert, vilka vägar som leder vart och var man kan hitta just vad man söker för stunden. Men samtidigt har jag aldrig hittat allt, vi har aldrig lärt känna varandra utan och innan. Även fast Stockholm har sett min första jobb, min första kärlek, min första fylla, min första skoldag, mitt första krossade hjärta har jag aldrig sett hela Stockholm. Jag kan fortfarande gå vilse, jag hittar gator jag inte visste fanns och går ut på klubbar jag bara läst om. Ibland känner jag mig så färsk, som om jag gästar min egen stad. Men det är det som är så vackert; alltid har jag haft något nytt att upptäcka i denna stad. Bara det att jag nu tappat lite av fascinationen i det. Pirret att undersöka något okänt.

 

Nu åker jag snart härifrån för en tid, den längsta tid jag någonsin lämnat min stad. Jag hoppas hen beter sig medan jag är borta. Att den förstår att vara lockande och kittlande men inte lätt och uppenbar. Att den hittar tillbaka till det där magiska som förtrollade mig redan som liten. Och jag hoppas att när vi ses igen så kommer det vara med nyfikna ögon och trevande händer.

 

Kanske är detta slutet på en lång kärlekshistoria, eller så är det bara en välbehövlig paus. Det ska huruvida bli spännande att återuppleva Stockholm igen. Så som när jag var liten.

Igår kom mina finastefinaste till mig på hej då-kalas inför min USA-resa. Allt var perfekt och jag är så glad. Det är fina och fascinerande människor jag har samlat på mig.

Tidigare idag ringde mamma och frågade hur det hade gått och om något gått sönder. Jag gick upp för att undersöka slagfältet som brukade vara mitt vardagsrum: "Nja, men alla stearinljus är trasiga" svarade jag. Mamma undrade hur det gick till. "Vi behövde ju ha något som mikrofoner"...

Ni förstår varför jag hade en bra kväll.

Hasse gick in på kaféet och satte sig ner vid ett bord. Man har alltid en sådan mysig bild av kaféer, men det är jävligt sällan de lever upp till den. Det är osköna stolar, stressad personal med ryggproblem och prisOvärda bakelser. Men Hasse brydde sig inte. Han tyckte inte att fåtöljer passade sig på offentliga platser och oljud bekom honom inte så länge han själv slapp vara en del av det. Han gillade att vara tyst, Hasse. Att bara få slå upp sin kvällstidning och dricka en kopp bryggkaffe. Där hemma, där var det så mycket liv ändå. Man hade kunnat tro att det skulle bli lugnt när barnen flyttat ut men istället hade Hasses fru överfört alla frågor och kallprat från barnen till honom. Det tyckte Hasse var onödigt. Hon såg ju vad han gjorde och vädret upplevde de ju båda två från samma breddgrad. Det var väl inget som måste diskuteras.

 

Därför gick Hasse ut varje dag kl 14. Han sa att han skulle köpa tidingen och spela lite på hästar men egentligen sket han i de där jäkla hästarna som alltid sprang runt runt. Tidningen spelade både roll som accessoar och sköld, han kunde alltid ta upp den om någon ville prata och det såg inte bra ut, att gå utan den. Han läste alltid tidingen men aldrig noga. Han sa att det var för det ändå bara stod massa skit men egentligen var det för att han inte orkade. Inte för att han var lat, utan för att det gjorde för ont. Alla nyhetsrapporter om folk som blivit mördade, våldtagna, bortrövade, påkörda, sjuka. Han klarade inte av smärtan han upplevde. Smärtan av att veta att det fanns så många som råkade illa och att hela hans liv bara var en illusion. Han hade haft tur, hans barn var lyckliga, han fru frisk och han själv vid god kondition men det fick honom att skämmas lite. Det kändes som om det bara fanns en andel lycka i världen och på något sätt hade han roffat åt sig så mycket att han måste tagit massa andra människors lycka. Nu fick han läsa om dessa personer och de tittade upp på honom från tidningssidorna med bedjande ögon. "Snälla Hasse" sa de, "snälla Hasse, ge tillbaka vår lycka. Den vi aldrig fick uppleva för att du lyckades ta den först". Han stängde snabbt igen tidningen. Han ville ge dem allt han hade, men istället sparade han femman som blivit över från kaffet, gick ut från kaféet och lade den i tiggaren som satt vid hörnets lilla ask.

 

Han äcklades av sig själv men handlingen hade lättat hans samvete lite och han skyndade på stegen hem. Skyndade hem till Brittas vanliga sorl som skulle få fylla hans medvetande. Tidningen gav han till en man som såg ut att vänta på någon. "Det är ändå bara skit i den".

Känner mig så jävla uttråkad. Bara väntar på att något ska hände. Fan, ta mig med storm då, världen! Kom då!

 

Blir så jävla stressad när jag måste göra många saker samtidigt. Nu måste jag söka csn. Då behöver jag av dem en personlig kod och av SEB e-legitimation och Bank-ID. Det är säkert supersmidigt och enkelt men sådana här saker står mig upp i halsen. SNÄLLA kan någon bara göra det åt mig. Är rädd att det ska bli fel och att jag inte fattar. Får stresspåslag. Mår liksom llite illa och känenr tryck över bröstet. Konstigt stark reaktion av småsak. Dock är jag van, men förut kunde jag liksom börja gråta och så gjorde någon (mappa eller dåvarande pojkvän) det åt mig. Nu är jag vuxen, singel och självständig. Sluta mjäka och börja prestera liksom.

Man brukar ju skriva vad man förväntar sig av det nya året och kanske summera det nu föregående år man just lämnat. Nu är det dock snart februari och 2013s första månad är då avklarad.

Jag tänkte berätta det största som hände i min personliga utveckling under detta år.

1. Jag blev bättre på att inte döma. Försöker sätta mig in i varje person innan jag får förutfattade meningar.
2. Jag fick bättre integritet. Tidigare har jag känt att om någon frågar något om mig måste jag berätta - men det måste jag inte, och det känns skönt.
3. Jag har i överlag blivit bättre på att hålla hemlisar. Det gör mig mycket stolt. Det är viktigt att mina vänner och alla de halvbekanta som öppnar sig ska känna att deras berättelser är trygga hos mig.

Detta gör mig väldigt glad. Att se hur jag faktiskt blir bättre. Kan tänka mig att det är så här folk som tränar känner sig när de blir fitta.

Dock vill jag påpeka att 2013 gjorde jag många misstag, vissa helt fatala. Men det är okej - för det viktigaste med misstag är att man lär av dem. Och att man ändå försöker göra rätt för sig.

<3

Har börjat titta på Filip & Fredriks gamla serie "Lite sällskap" och blir fan i mig så himla glad. Alltså jag ler under hela tiden jag tittar och känner hur det bubblar i hela kroppen. Vad är det då som bubblar, undrar ni? För mycket läsk? Gaser?

NEJ! Det är hoppets vindar som flyger i mitt inre och får mig att bubbelibubbla. Bara man kastar sig ut och vågar falla så ökar chansen att någon kommer fånga en innan man slår i marken. Så himla fint. Kärlek i en ask.

Jag älskar kärlek. Men har sista året behövt ta en paus. Chilla gunilla med alla känslor. Det behövde denna labila fröken ni alla känner som Jesslan. Och det var skönt. Det är skönt.

Ibland kan jag längta efter att sluta vara singel och få sussa ner mig i en liten varm famn som håller mig hårt och luktar gott och kan rädda mig från allt ont. Men så vet jag att jag ska inte bli räddad något mer. Jag ska rädda mig själv. Och jag blir rädd att känslorna jag skulle få av att bli förälskad skulle balla ur den "kontroll" jag byggt upp. Vilken verkligen inte är någon reell kontroll. Men den finns i alla fall.

Långt
Inlägg

Skrev ett inlägg under "tröttnat" men det försvann? KNÄPPT. Snart ska jag jobba. Pendlar mellan supertaggad på livet och nedstämd och förvirrad He. Story of my life.

Får sådan himla ångest över tiden. Den bara går, nej, den springer ifrån mig och jag känner att jag inte hinner med. Jag är 20, just börjat peaken i livet och jag känner mig så gammal. Tänker på allt jag inte gjort, på allt jag inte hinner göra, på allt jag planerat, önskat och längtat. Så sitter jag här med en fantastisk (och absolut även hemsk) personlighet, ett fint ansikte och en kropp som är mer okej än mitt nedvärderande sinne vill erkänna. Jag har så mycket att ge. Jag är så mycket.

 

Men jag känner mig som en åskboll. Ni vet en sådan där man kunde ta på så letade sig strålen dit, jag rymmer så mycket energi men det är instängt i denna glasbubbla och hur mycket eller snabbt jag än rör mig kommer jag aldrig ta mig ut.

 

 

Jag kommer ihåg när Rekan förstörde min åskboll och vi bara grät och grät. Jag för att min lampa var förstörd och hon för att hon förstört den. Nu önskar jag inget hellre än att någon skulle slå sönder mitt glashölje och i explosion släppa mig fri.