Hasse
Kategori: Allmänt
Hasse gick in på kaféet och satte sig ner vid ett bord. Man har alltid en sådan mysig bild av kaféer, men det är jävligt sällan de lever upp till den. Det är osköna stolar, stressad personal med ryggproblem och prisOvärda bakelser. Men Hasse brydde sig inte. Han tyckte inte att fåtöljer passade sig på offentliga platser och oljud bekom honom inte så länge han själv slapp vara en del av det. Han gillade att vara tyst, Hasse. Att bara få slå upp sin kvällstidning och dricka en kopp bryggkaffe. Där hemma, där var det så mycket liv ändå. Man hade kunnat tro att det skulle bli lugnt när barnen flyttat ut men istället hade Hasses fru överfört alla frågor och kallprat från barnen till honom. Det tyckte Hasse var onödigt. Hon såg ju vad han gjorde och vädret upplevde de ju båda två från samma breddgrad. Det var väl inget som måste diskuteras.
Därför gick Hasse ut varje dag kl 14. Han sa att han skulle köpa tidingen och spela lite på hästar men egentligen sket han i de där jäkla hästarna som alltid sprang runt runt. Tidningen spelade både roll som accessoar och sköld, han kunde alltid ta upp den om någon ville prata och det såg inte bra ut, att gå utan den. Han läste alltid tidingen men aldrig noga. Han sa att det var för det ändå bara stod massa skit men egentligen var det för att han inte orkade. Inte för att han var lat, utan för att det gjorde för ont. Alla nyhetsrapporter om folk som blivit mördade, våldtagna, bortrövade, påkörda, sjuka. Han klarade inte av smärtan han upplevde. Smärtan av att veta att det fanns så många som råkade illa och att hela hans liv bara var en illusion. Han hade haft tur, hans barn var lyckliga, han fru frisk och han själv vid god kondition men det fick honom att skämmas lite. Det kändes som om det bara fanns en andel lycka i världen och på något sätt hade han roffat åt sig så mycket att han måste tagit massa andra människors lycka. Nu fick han läsa om dessa personer och de tittade upp på honom från tidningssidorna med bedjande ögon. "Snälla Hasse" sa de, "snälla Hasse, ge tillbaka vår lycka. Den vi aldrig fick uppleva för att du lyckades ta den först". Han stängde snabbt igen tidningen. Han ville ge dem allt han hade, men istället sparade han femman som blivit över från kaffet, gick ut från kaféet och lade den i tiggaren som satt vid hörnets lilla ask.
Han äcklades av sig själv men handlingen hade lättat hans samvete lite och han skyndade på stegen hem. Skyndade hem till Brittas vanliga sorl som skulle få fylla hans medvetande. Tidningen gav han till en man som såg ut att vänta på någon. "Det är ändå bara skit i den".
