"Det är en kittlande resa, att lära känna sig själv".
Kategori: Allmänt
Idag vaknade jag ganska tidigt, trots att jag har så svårt att somna. Jag har som en stress som trycker över bröstet, som får mitt hjärta att skena och gör det svårt att andas. Vet inte om det är någon slags ångest, men jag kan huruvida inte lokalisera känslan i en händelse. Förstår inte riktigt varför min kropp gör så här. Hur som helst; jag vaknade, kände lusten och längtan efter en glass, så jag kravlade mig upp ur sängen, satte på filip&fredriks podcast och gick mot macken, fortfarande iklädd min pyjamas. #Livet.
Jag kom hem, åt, somnade om lite men bestämde mig sedan för att dra ett löp och senare ta en kort simtur. Det var skönt men lite jobbigt och magen började påminna mig om att glass var det enda den blivit bjuden på idag. Så jag begav mig till en strandresaturang, beställde en blue cheese-fylld hamburgare och en smoothie medan jag läste lite läxor. Senare skulle jag iväg till skolan för att fortsätta plugga på min virussega dator och ikväll ska jag avsluta dagen med bio.
Innan jag hann åka till badhuset ringde min telefon till, det var min farmors bror (eller min pappas morbror) Lasse som hörde av sig genom skype. Lasse är den som inte är som alla andra. Han är kanske lite av en Johnnie the Rocker, om jag nu tillåts dra en Magnus Uggla-referens, "han gick sin egen väg". När Lasse hade gått ut skolan försvann han några dagar, ingen visste vart han tagit vägen förrän familjen Holmqvist mottog ett samtal från Göteborg, där Lasse begett sig och nu ringde från, endast för att meddela att han hade fått jobb på en båt och tänkte bege sig till Kina. Nu berättade han, denna 75+ man, att han över jul kommer åka till Västindien med några vänner för att fira sin födelsedag och allt var det var. De skulle åka runt till olika öar och ha det fett.
Lasse är väl vad man kallar en människa som lever. Han gör saker, och för det respekterar jag honom. Måhända att min chef (och fler) brukar skoja om att jag kommer sluta som en Kärrtorpskärring med hängpattar och whiskeyröst. Bitter och högljudd. Och kanske kommer jag det, men jag känner med ett lugn att mellan mina festkvällar på kvarterspuben, då kommer jag fan också göra saker.
För när jag satt där på restaurangen på stranden idag och tänkte på hur jag spenderat hela denna dag i endast sällskapet av mig själv kände jag mig lycklig. Jag hade det så himla trevligt. Jag beställde vad jag ville ha och tittade på de andra gästerna och vissa tittade tillbaka. Vad de tänkte vet jag inte men jag undrade inte heller. För jag satt där på min plaststol med min ljuvliga hamburgare och kände att jag var självständig, sexig och att jag levde.
Hur mitt liv än må bli och var jag än må vara när jag är gammal hoppas jag att jag kommer fortsätta min resa med mig själv, lära känna alla mina sidor och fortsätta utvecklas tills jag blir så bra jag bara kan. Jag hoppas att jag kommer ha fina relationer, äta god mat och njuta av vänners goda lag. Jag hoppas att jag kommer resa och följa mitt hjärta, även om ingen vill följa med. Och jag hoppas att jag alltid kommer att älska. Älska äventyr, utmaningar, människor och mig själv. Ja, älska livet.
