Sitter här i soffan i min pyjamas. Korrektion: i mina slappa brallor som är så tunna att de snart går sönder och en tjocktröja. Jag spillde glass på mitt linne så det fick jag ta av mig. Jag har läxor jag inte gör. De ligger här bredvid mig och väntar på att bli gjorda. Jag tittar bort. Jag har ett rum som är så stökigt att jag inte ens vet vad jag har för grejer. Ser det ut som jag bryr mig? Jag känner mig ful, tjock, tråkig. Skiter i.
Jag känner att livet måste vara mer än det här. Mer än att plugga. Varför måste jag kunna saker? Räcker det inte med att jag har hört dem. Varför måste skolan vara ett inpräntande, varför måste vi prompt veta och komma ihåg allt vi lär oss? Vad är det de vill att jag ska bevisa? Jag vill bara vara här, lära mig av att lyssna och diskutera. Fundera, analysera, konsultera, diskutera, veta mera. Jag behöver inte kunna all fakta.
Här får man ett liv. 80 år. 29200 dagar. En jävla massa minuter. Men ändå så lite om man jämför. Om man jämför dessa 80 år man lever, till de 80 miljarder år man är död. En fis i universum, en tår i havet. Jag vill inte sitta här och plugga och städa och vara ful. Jag vill sätta på mig mina högsta klackar och min kortaste, tajtaste klänning och känna mig snygg. Inte tjock eller som en transvestit. Jag vill ut och dansa så det nästan gör ont i luftrören, jag vill dansa tills jag får mjölksyra i låren och jag vill skicka långa ögonskast till snygga män. Sedan vill jag inte hångla men det är för att jag är så fruktansvärt rädd för munsår. Jag vill inte vara rädd för munsår, det borde finnas en munkondom. Safety first. Men jag vill inte behöva oroa mig.
Jag vill ju leva. Jag vill känna vinden mot ansiktet, regnet mot min bara kropp, den varma asfalten under min fotsulor. Jag vill hulkgråta, gapskratta och diskutera så saliven yr. Jag vill göra saker när jag vill och jag vill ligga själv och titta på serier när jag vill det. Jag försöker bejaka alla infall, beakta mina känslor. Men så finns konventioner, regler, normer, måsten. Skjut mig.
“what matters most is how well you walk through the fire”
“Some people never go crazy. What truly horrible lives they must lead.”
“We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing.”
“Some lose all mind and become soul, insane. some lose all soul and become mind, intellectual. some lose both and become accepted”
“I wanted the whole world or nothing.”
“The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.”
“Find what you love and let it kill you.”
“It was true that I didn’t have much ambition, but there ought to be a place for people without ambition, I mean a better place than the one usually reserved. How in the hell could a man enjoy being awakened at 6:30 a.m. by an alarm clock, leap out of bed, dress, force-feed, shit, piss, brush teeth and hair, and fight traffic to get to a place where essentially you made lots of money for somebody else and were asked to be grateful for the opportunity to do so?”
“I will remember the kisses our lips raw with love and how you gave me everything you had and how I offered you what was left of me, and I will remember your small room the feel of you the light in the window your records your books our morning coffee our noons our nights our bodies spilled together sleeping the tiny flowing currents immediate and forever your leg my leg your arm my arm your smile and the warmth of you who made me laugh again.”
“What a weary time those years were -- to have the desire and the need to live but not the ability.”
Mitt läsarantal har sjunkit med ca 50%, vilket innbär att ni nu är ca. 7 st som läser min blogg. Hej och välkomna, kul att i bryr er.
Ni andra, jag hatar er. Jag är glad att ni stack.
Kan förövrigt förstå det. Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Har mycket känslor men inte alltid något jag orkar sätta ner på pränt. Det är mycket som händer samtidigt som inget händer. Men jag vill skriva, skriva för att berätta och skriva för att komma ihåg. Jag vill ge er vackra texter och tänkvärda citat, samt roliga anekdoter. Berätta vad jag ska skriva om. Mer bilder antar jag och JAG SKA BLI BÄTTRE. Men på ärligt. Mer historier och beskrivningar av mina dagar eller känslor och tankar eller håll käften och langa upp pics. Eller allt. Man får vilja ha allt. I sure know I do.
Jag är uppväxt med att maten alltid ska ätas upp från tallriken. Sedan jag var lliten har jag fått höra att man ska tänka på barnen i Afrika och äter man inte upp, då blir man inte stor och stark. Det har även varit prestige i att äta mycket. Pappa äter hur mycket som helst, likaså gjorde min farfar så när även jag började via större aptit, uppskattades och hejades det på av alla. "Hon äter ju som en häst", "hon äter oss ur huset", "Snart äter hon lika mycket som Berra". Nu förstår jag om ni som läser detta tänker att det kommer bli ett inlägg om mathets bland unga kvinnor men allt detta gjorde att jag blev stolt över att äta mycket (MAT, kan fortf få ångest av allt godis), jag var liksom tuff och duktig när jag åt.
Nu när jag har ågren över att behöva laga mat och allt jag lagar blir äckligt, så fick jag tipset: "Gör två portioner! Då kan du frysa in." Så jag gjorde en dubbel Carbonara men jag glömde att finns det mat, äter jag tills den är slut. Särskilt om jag nu gått igenom allt krångel med att laga den. Som en fisk är jag, de äter upp ALL mat man ger dem, och ger man dem tillräkligt mycket äter de tills magsäcken spricker och de dör. True story. Så nu sitter jag här och min magsäck är dubbelt så stor, jag har 7 skedar kvar och jag kommer äta upp. Tack som fan, mappa. Tack, för att ni gjort mig till en fisk.
Skulle läsa en miljon sidor i min retorikbok men försvann in i Gustav V:s wikipeida värld. Så om min lärare väljer att göra ett quiz om Sveriges regent under både första och andra världskriget kommer jag klara mig galant!
Sa idag fick jag hora att en tjejs kompis varit pa en fest dar Zac Efron ocksa var. Nu hander det, vanner. I am getting closer... Fatta, han var har i Montecito (googlemappa), det ar toknara. Jag skulle lika garna kunnat mott honom. Skillnaden ar dock att jag inte skulle hallaballat ifall jag skulle lagga till hans kompis pa facebook eller inte (for att KANSKE fa traffa honom igen), jag hade suttit har och skrivit ett inlagg om hans penis i min vagina. Halleluja!
Nu tror jag dock att detta icke-plugga-anda-troligtvis-bli-godkand trotsallt gjorde mig lite kaxig. Pallar inte plugga till nagot. Och jag bryr mig inte.
I gar gick jag till skolan och en kvinna pa gatan fragade mig om jag hade en bibel hemma. Jag svarade att jag har en hemma i Sverige. "Tror du pa mirakel?" undrade hon, "for mirakel kommer att intraffa, snart. Det kommer bli heaven on earth". "I love that Belina Carlisle-song!" replikerade jag och hastade vidare.
Min pappa har alltid sagt tre saker till mig:1. Man kan inte vara bast pa allt2. Man kan inte vara kompis med alla3. Man kan inte ha kul jamt Lagg sedan till ett ", Jessica" efter varje mening, for att fortydliga liksom. Ju mer jag slappt pa utomstaende press: masten, borden, forvantningar, skit jag inte bryr mig om, har jag blivit mycket lugnare och tryggare. Men jag har nu insett att jag ar bast pa att inte vara bast pa allt, jag forsoker vara den basta kompis jag kan vara till dem jag vill vara. Och jag har kul hela tiden. I alla fall nar jag VILL ha kul. For nar jag inte vill gora nagot "typiskt kul", utan foredrar att loka, da gor jag det vilket innebar att jag har kul. Det handlar om att lyssna pa sig sjalv. Vad vill jag? Vad kanner jag? Och ibland ar det klart att man har mindre kul, eller ar ledsen for att nagon inte vill hanga, eller kanner prestaionsangest. Men det handlar om att vardera alla masten och bestamma sig for vilka som ar ens egna och vilka som kommer fran omvarlden och darefter bestamma vilka man sjalv faktiskt tycker ar viktiga. Man maste hitta tillbaka till sig sjalv lixx. Nu har jag gjort ett prov, kande noll stress, pluggade 3,4 pa en scala till 10 kanske. Tror jag fick C. Och i sa fall ar jag helt nojd. Just chillin
Imorgon är mitt första prov, jag har suttit framför datorn hela dagen och ändock bara lyckats läsa tre sidor och två power points. Men jag tror liksom att även fast det kanske verkar svårt så är jag så pass smart att jag kan klara det ändå. Jag menar, har jag någonsin pluggat så värst mycket? De enda gånger jag kan komma på att jag gjort det har jag bara haft prestationsångest och fått panik. Nu när jag inte pluggar slipper jag ju dem känslorna.
Och jag har faktiskt under hela mitt jävla liv aldrig misslyckats med ett prov (då menar jag inte när jag själv tyckte att jag misslyckades för jag bara fick ett vg). Inte ens körkortsteorin fick jag göra om (VI BEHÖVER INTE NÄMNA UPPKÖRNINGEN OKEJ LÄGG NER NU VAD FAN)!
Så istället för att arbeta emot min eminenta hjärna och trötta ut den får detta bli ett test på hur pass fantastisk den är.
Mamma skulle kalla detta kaxighet, jag kallar det genomtänkt fördelning av tid.
Laser texter fran min genuskunskap och mar lite illa av anti-feminist rorelsen.
Citat:
"You have to accept the fact that part of the sizzle of sex comes from the danger of sex. You can be overpowered." Camille Paglia
"19th century feminists who struggled for the vote and education did a great thing, but modern feminism only exists to trick women into thinking they want abortions, higher taxes, electric cars, and unfettered access to orgasmic experiences."
Hur knappt?
Vet ni vad jag skulle vilja gora? Jag vill skriva en bok som ska heta "Pulla Pa!' och handla om avtackning av kvinnlig sexualitet. Herregud, det maste bli okej for tjejer att fa njuta av orgasmer utan att kanna att de gor fel, ar slampiga eller snuskiga.
Sag ett sjukt intressant "Ted-talk" for nagra mander sedan om utseende. Dar berattade forskaren att manga tjejer ar upplarda att deras utseende ar sa viktigt att de faktiskt bryr sig mer om hur de ser ut an av sjalva sexet. Det har STUDIER visat.
HUR KNAPPT? Men mig har det hant.
Nu ska jag plugga vidare! Jag har fatt nagra amerikanska kompisar (yeey!) och min retoriklarare tyckte mitt tal var jattebra (yeey! x2)
Mina tetas har blivit så jäkla små. Inte för att jag var Jesslan med bomberna innan men de var ju helt perfekta. PERFEKTA I TELL YOU! Form, storlek, känsla. De hade allt. Nu är ju förvisso mina tuttar kända för att ändra form titt(s) som tätt men alltså hallå. Det är som att ben&jerryn jag äter om dagen går straight to my thighs (och mage) och träningen jag gör för att förhindra detta tar bort det lilla jag har på tuttarna i stället. Logiken i det. Ja, jag lade upp den här bilden. Mina tuttar är i centrum för att min tuttar borde få vara i centrum. Aint no slut shaming here.
På genusvetenskapen fick vi för några lektioner sedan frågan "är du feminist?" man skulle skriva svaret på ett papper och ett par lektioner senare sa min lärare vad vi svarat. 30% kallade sig själva feminister. I en genusklass. Majoriteten av dessa var män. Jag är mållös.
Vi diskuterade inte detta under lektionen men jag bad min lärare att vi skulle göra det senare. Och inte för att jag vill skrika på dem, utan för att jag är öppet intresserad. Vilka är människorna som inte vill ha jämställdhet? Vilka är människorna som är så rädda att "kvinnorna ska ta över" (vilket inte är frågan, men seriöst, vad är det värsta som kan hända?) att de hellre vill ha ett patriarkat?
Vem vill inte leva i ett jämlikt samhälle? Det tycker jag är konstigt.
Ibland känns det som om jag aldrig kommer finna något lugn, en trygghet liksom. Det känns som mitt liv alltid kommer vara ett sökande efter nästa rush, nästa fråga, nästa svar, nästa känsla, nästa upplevelse. Jag jobbar på att inte tänka framåt eller analysera vardagen för mycket men jag tror jag är en sökare. En person som konstant söker. Jag vet inte vad jag vill hitta, eller vad som skulle hända om jag fann det. Men jag söker liksom något. Ibland vill jag bara finna ro och då är väl målet att jag faktiskt ska sluta söka. Men jag funderar så mycket. Kring livet, varför vi är här, vilken betydelse vi har, religiösa frågor, existensiella frågor. Är sökare något man är genom hela livet eller kan man vid någon punkt sluta söka, luta sig tillbaka och bara vara tacksam för det man har?
Det är så otoligt mycket som händer i mitt huvud just nu att jag knappt vet vad som är upp och ner. Jag trodde att när jag väl hittat boende, bestämt kurser och köpt kurslitteratur så skulle jag kunna andas ut. Det var då jag skulle sluta oroa mig och bara få börja njuta ordentligt över detta äventyr. Men det är som att intrycken aldrig tar slut. Jag antar att nu, när en något som när vardag, börjar tas vid är när man är menad att börja anpassa sig ordentlig till sin omgivning. Och min överanlyserande hjärna går på högvarv.
Det är så mycket som händer; jag träffar nya människor med nya tankar och erfarenheter. Och i alla relationer försöker man känna efter, undersöka och förstå varje ny människa. Vem är detta? Vem är jag inför denna människa? Och i överlag; vem är jag? Vem är jag här i USA, är det samma människa som i Sverige? Jag försöker hitta vem jag är och vem jag vill vara. Och det är jobbigt. Jag vill bara ha en miljon kilo bekräftelse och en uppmuntran att jag är på rätt väg.
Jag har klasser som får mig att ifrågasätta tidigare tankesätt, jag har en kultur som ifrågasätter mina tidigare tankesätt. Och någonstans blir jag orolig. Inte så att jag känner mig otrygg hela tiden, egentligen känns livet bra men jag märker hur jag försöker bearbeta all ny information och bestämma vad jag ska göra av den. Ibland medvetet och ibland tror jag det sker omdetvetet. Det är därför jag går runt med en känsla av nervositet som jag inte kunnat sätta fingret på.
Ni behöver inte vara oroliga över att jag inte trivs, för det gör jag men att utvidga sina tankebanor och värderingar tar på krafterna.
Genusvetenskapen ifrågasätter kön på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och vissa frågor får det bokstavligt talat att göra ont i hjärnan på mig. Vi diskuterar arv och miljö och jag kan inte hjälpa att undra vad av mig som är just arv och vad som är miljö.
I Relationship Selling diskuterar vi olika säljsätt, etik och moral och hur man bygger upp säljrelationer. Förvisso handlar det om större bolag än jag jobbat med men det är fortfarande intressant och mycket jag kan applicera på mitt arbete hos Levi's. Vem är jag som säljare? Hur vill jag vara? Och jag börjar ifrågasätta mitt sälj, på både gott och ont. Vissa saker jag har gjort har varit mindre bra men det har jag ofta känt och modifierat. Men jag blir irriterad över att jag ifrågasätter saker jag gjort som varit uppskattade och omtyckta.
Hur som jävla helst. Det är mycket som snurrar och jag vill egentligen bara stänga av hjärnan (men kanske inte sova efter nattens bravader) men förösker att bearbeta utan att älta. Jag tror det handlar om att försöka vara öppen för förändring men ta allt i sin egen takt. Och ifrågasätta. Vi måste alltid ifrågasätta information vi ges och kunskaper vi haft sedan tidigare. Det är det jobbiga men också det som kommer göra oss till mer mångfacetterade individer.
Nu ska jag dricka upp mitt te (jag vet, VEM är jag!?) och börja plugga. Har ni tips på hur man läker en torr och hes hals mottages dem gärna.
Jag vaknade upp för en timme sedan kanske ur en av de läskigaste drömmar jag någonsin haft (oroa er inte, den är inte hoppig eller oklar).
Jag satt i en buss, ganska långt bak bredvid en tjej som jag tror jag var kompis med. En smäll hörs och bussen kränger till. Jag förstår att vi kört på något och tittar ut genom fönstret för att se vad som hänt. Då ser jag hur bussen har kört på räcket på bron vi är på och är på väg igenom det. Jag vet att det är kanske 250m (är det normalt för en bro? Amen tänk er normalt för en bro-högt) ner till vattnet och vi kommer att dö. Känslan var så otroligt äkta och jag tänker "Är det nu det händer? Är det så här det ska sluta?" Jag är ju inte klar än! Jag har så mycket kvar. Men jag vet i mig att det är slut och allt går väldigt långsamt. Den tid det tar för mig att slå i vattnet har jag på mig att acceptera att mitt liv kommer ta slut. Jag tänker på mamma och pappa och vill berätta för dem. Jag vill inte att det ska bli en chock.
Och någonstans känns det som att jag väntat på det, för är egentligen inte livet en enda lång väntan på att till slut dö? Men jag är så besviken, så ledsen att det hände så tidigt och utan någon förvarning.
Detta var en dröm som kändes så himla sann, jag blir fortfarande nervös när jag tänker på det. Jag vill inte att detta ska hända. För även om jag hunnit med en del i mitt oansenliga liv är det inte tillräckligt och jag är så hungrig på mer!
Jag vet att drömmar om döden kan betyda förändring och att man faller betyder väl något annat också (även om jag inte hann falla så mycket) men jag blev lite skärrad.
Varje tisdag och torsdag har jag Pilates kl 8.00. Jag har provat pa olika former av yoga forut men aldrig kant att det ar nagot for mig. Det ar mycket uthallighet och statisk traning, saker som jag inte gillar. Jag tror ocksa att en anledning till att jag inte tyckt det ar kul ar att jag inte ar bra pa det. Min kropp har varit "fotbollsstark" men aldrig "yogastark", sa nar jag borjat trana har jag alltid kant mig dalig och darfor inte tyckt det ar kul. Allt det har langsamma och andningsiga har bara inte varit jag.
Men jag borjar bli omvand. Kanske ar det for att jag alltid ska satta mig pa tvaren men jag gillar att detta inte ar en del av instagramhetsens bodypump och gymmiga bilder. Har far man ha fina klader och se fridfull ut. Jag lar kanna nya kroppsdelar och muskler jag inte visste att jag hade. Jag tanjer och stretchar. Vissa ovningar kan jag inte ens utfora ordentligt for att jag ar sa stel. Jag kan seriost inte sitta med rak hallning och bada benen rakt fram. Det drar i varenda hoppressad benmuskel jag har.
Och andningen! Man andas in genom nasan och pressar ut luften i ett "sch"-ljud genom munnen. Jag kanner mig liksom uppfylld pa nagot satt! Andning ar jag nagot jag har problem med i vardagen, inte bara genom astma, utan min andning ar fel, vilket gor mig stressad och irriterad. Detta har jag gatt och fatt viss hjalp med men nu far jag fokusera pa hur jag faktiskt andas pa yogan ocksa. Sa kul!
Nu har jag bara gatt tva ganger och det ma vara sa att jag ar nykar och lite blind men an sa lange tycker jag det ar ljuvligt. Och man kan kopa massa klader fran lulu lemon (vilket jag har, i alla fall nagra) och DET ar ocksa ett plus!
Sedan vill jag ha min JAVLA loparklanning!
Ps. Jag borjar sakna er dar hemma. Allt ar fortfarande bra men nu borjar val smekmanden ga over lite. Det ar jobbigt att inte alla vet precis hur man ar och det kanns som jag alltid maste vara tydlig med nar jag skamtar och forklara mina asikter sa ingen missforstar. Det tar av energin att hela tiden behova vara pa sin vakt sa inget blir fel. Inte sa att alla tittar pa en under lupp men man kan inte bara slanga ur sig saker och forvanta sig att alla ska kanna igen just min ironi eller glimt i ogat osv. Jag vet inte. Inte varsta grejen och det gar nog over snart men jag saknar er i alla fall. Puss
Halloj, fick just något att önska mig i födelsedagspresent. Och eftersom 21 i USA är som 18/20 hemma så är det ju onekligen passande att jag får en stor present! Tänker mig Samsung galaxy s4 ACTIVE (filma under vatten) eller iPhone 5. Några tankar? Inte SÅ mycket billigare här dock.
Men jag är inte så jävla bra på det där med att ta bilder. Ska dock bättra mig:):):):) Tycker det är knäppt att hemma i Sverige vill jag instagrama hela tiden och här kommer jag inte på något att kort på.
Ja, jag lade upp den här bilden. Mina tuttar är i centrum för att min tuttar borde få vara i centrum. Aint no slut shaming here.
