JESSLAN

Hur mår jag? Nu är jag ju förkyld men i övrigt mår jag bra. Det är lättsamt att leva här även om det är en omställning att börja plugga.

 

Hur trivs jag? Jag har flyttat ihop med tre andra tjejer i en rymlig lägenhet där jag delar rum med Matilda. De andra heter Carro och Johanna. Är väldigt nöjd över hur situationen löste sig då jag trivs med dessa individer. Ska langa upp en bild på dem sedan. USA är lätt att trivas i på ett personligt plan för alla är så trevliga och lättsamma, de börjar konversationer och ger komplimanger och man känner sig nästan aldrig ensam när man gör saker själv för det finns alltid någon som liksom ser en ändå.

 

Har jag fått några kompisar? Japp, tänka sig, det hände även denna gång! Vart man än går stöter man på någon, ibland en bekant som man lunchar med och ibland någon för stunden som man bara utbyter lite fraser med.

Är det fint väder? Men ja, skärp er för fan.

 

Vilka kurser läser jag? ÄNTLIGEN har jag bestämt mig och kommit in på dem jag ville. Var ett jävla crashande där för mig ett tag. Jag läser: fund of public speaking, relationship selling, sociolgy - media, culture & society, sociology - sex and gender. Kul!

 

Hur är lärarna? Väldigt olika. Vissa är hårda och seriösa och vill bli kallade professor och grejer. Betygsystemet är lite knäppt med massa jäkla extra credits man kan få och vissa lärare VÄLJER att bara ge ut en viss procent av alla betyg. Ni vet sådär som våra päron hade det när de växte upp. Vad är det för skit? Ge alla vad de är värda.

Kom jag inte på fotbollen? Nepp. Och det känns kolugnt. Även när coachen var tvungen att välja blev han lite velig och sa att han var tvungen att prata med den andra tränaren men att han trodde det skulle bli svårt för mig. Då pallade jag inte och sa att det tror jag med, så då lade vi ner den karriären ihop. Nu kom jag in på en pilatesklass istället vilket känns kul. Fotboll får jag väl spela på andra sätt.

 

Vad äter du? GLASS. Nästan enbart men även frukt, sallad, köpmat och reeses pieces. Idag lagade jag dock carbonara (tack, Vera) för jag mår inte bra av att inte äta mat ordentligt. De har ett ställe som heter Yoghurt Land här, det är Belinda Carlises 80-talsdänga personifierad och dit går alla mina cash (tack CSN).

 

Är alla tjocka? Sannerligen inte. Här tränar alla hela tiden. Ibland jag med. Vissa gånger självvalt, andra gånger för kollektivtrafiken är obefintlig och jag inte har en bil. Mina stackars knän går snart itu.

 

Är alla kvinnohatande rasister som förstör miljön med stora bilar och oekologiskt leverne? Det vet jag inte än. Även om de gillar stora bilar så är just Kalifornien mer liberalt och ekologiska alternativ finns i vanliga matbutiker. Vad ekologiskt betyder för dem kan jag dock inte svara på, för jag har inte kollat upp vad deras olika märken står för.

 

Finns det snygga killar? Lite dåligt på den fronten. Det är sjukt vilken förkärlek dessa män har till camoshorts med extra fickor men jag håller ögonen öppna.

 

Hur är Amerikanarna? Som det sägs; öppna, trevliga och väldigt olika. Har inte kommit några in på djupet än men jag längtar.

 

Vad är det bästa? Yoghurtland, sommar, trevlighet, hjälpsamhet, alla finisar jag lär känna.

 

Vad är det sämsta? Byråkratin - att INGET kan vara simpelt eller funka utan tusen papper. Det är lite tråkigt att det är så mycket svenskar här. Det är skönt också, för det finns fler som kommer från samma grund som jag och som förstår mig på ett annat sätt. Men mindre äventyrligt blir det ju när det alltid finns en skejtande svenne man kan fråga om hjälp. DOCK vill jag poängtera att vi svenskar är svåra att komma ifrån, även när jag var i den minsta byn i det lilla landet Costa Rica stötte jag på svenskar jag hade gemensamma vänner med och som kom från Södermalm. Så det är som det är.

 

Vad saknar jag med Sverige?  Äggmacka med kaviar och min cykel. Men den är ju ändå snodd. Min bil då kanske. Men har faktiskt ingen hemlängtan (har förvisso inte gått så lång tid), det är en omställning och ibland blir jag irriterad på vissa saker men jag har nog inte sett tillräckligt än.

 

Jag har feber skulle jag tro, ont i halsen och en blåsa i samma storlek som Grönland innanför läppen. #pain

 

Vet inte riktigt vad det är för fel på mig, jag har sovit i omgångar hela dagen och då svettas jag helt galet, sedan vaknar jag och efter kanske en halvtimme mår jag helt ok, tills allt börjar om. Det ät inte kul. Så jag har spenderat denna lediga dag som en sjukdag bör - i soffan med massa mat och serier.

 

Får dock dåligt samvete över att jag inte tagit detta ypperliga tillfälle till att plugga. Men eftersom jag är en sådan eminent läsare på svenska (alltså jag är GRYM på att läsa) så hänger inte min hjärna med när jag läser på engleska. Mina ögon far över orden med samma hastighet som vanligt men min hjärna uppfattar inte orden och hänger inte med. Otålig som jag är har jag svårt att sakta ner tempot också. Men jag ska läsa lite imorgon eller senare idag.

 

Förövrigt svarar jag på era kommentarer under kommentaren:)

 

IDAG SATT JAG OCH VÄNTADE PÅ EN LÄRARE NÄR SKOLANS QUARTERBACK KOM FRAM, SNACKADE MED MIG OCH TOG MITT NUMMER!!!!

 

WADDAP MOTHERFUCKERS

HELLO AMERICA

I

AM

HERE

 

IN THE BUILDING

 

Over and out!

 

Jag kommer ihåg när jag chattade med en gammal kompis som sa att han hade drömt om mig. Jag frågade vad drömmen handlat om och han skrattade bort det lite, kommer inte exakt ihåg vad han sa, men jag förstod ändå. Han hade drömt något snuskigt.

 

Det var lite hisnande, kittlande. Och den känslan kan jag få ibland när det kommer fram att någon jag inte är involverad med fortfarande kan tänka på mig på ett sådant sätt. Att jag är en person, likt kändisarna, som är så pass attraktiv att män (kanske även någon kvinna) tänker på under sexuella omständigheter. Hoho, det får mig att känna mig som en sexgudinna! Bered en väg åt Kärrtorps egen Afrodite!

 

Eller oj, Santa Barbaras Afrodite menar jag ju...

Jag har fler gånger skrivit om inspirationsbilder och filmer på instagram och övriga sociala medier. Ofta hetsande och minst lika utseendefixerade som vilka modellbilder som helst. Jag tycker att inspiation till det mesta är bra att få och ta del av; träning, arbete, vänskap, kärlek, livet i överlag. Men inspirerande betyder att man ska bli taggad man ska få lust att göra något. Man ska inte känna sig tvingad eller nödgad att utföra saker för att nå ett mål. Herregud, livet ska ju vara kul.

 

Jag tycker att Nike är grymma på att inspirera, de får mig att vilja ge mig ut och springa, bli bättre och starkare. Särskilt TV-reklamerna; jag vill bli en atlet, ingen instagrammodell. Jag vill vara en vinnare, inget runkobjekt. Jag vill vara stark, självständig och great. Den bästa Jessica jag någonsin kan vara.

 

 

Det här Matilda, hon är min lilla gullis här och nu har vi bestämt oss för att bli rumskompisar. Vi var tvungna att krossa några hjärtan på vägen men nu är det äntligen vi <3

Jag har varit med på uttagningen för skollaget i fotboll här i Amerikat. Det har inte gått jättebra men tränaren kan inte bestäma sig om jag får vara med eller inte. Så jag fortsätter att träna men det är frustrerande att inte veta eftersom skollaget är en kurs och kommer jag med måste jag droppa en annan. Jag måste också lägga om hela mitt schema runt träningar och matcher ifall jag kommer med, så jag längtar tills jag får besked.

 

Hur är då amerikanarna på att spela fotboll? De har väldigt korta shorts, det har visserligen inget att göra med hur man är men jag älskar korta shorts så det gör mig glad. Träningarna är upplagda som så att vi börjar kl 12 (då det blir tokvarmt) och värmer upp och har fys, sedan kör vi lite olika övningar och springer och har oss i ca två timmar. Helt galet alltså. Deras spelstil är ganska olik vår svenska, dels att de tränar längre och kombierar fys med teknik och vanligt spel men deras tankesätt är inte heller som vårt.

 

Spelet ska gå väldigt fort, lite mer som inomhusfotboll och de spelar sig fram i mitten av planen, istället för på kanterna. Detta gör att jag måste tänka mycket snabbare och inte hålla i bollen eller börja om som jag är van vid. Som kantspelare brukar jag få bollar jag springer på och spelar in mot mitten kanske i mitten av motståndarlagets planhalva. Här fattar jag faktiskt int riktigt vad jag ska göra. Om jag ska gå in mer mot mitten, även jag eller fortsätta försöka göra mig spelbar på kanten.

 

Amerikanarna tränar så himla mycket, så fysiskt sätt är jag sämre, jag har inte samma kondition och styrka. Men de borde lära sig att lugna ner spelet, hålla i bollen och bredda, för de fastnar mycket på mitten i korta passar fram och tillbaka som ibland är för snabba för deras eget bästa. Det är en omställning men det är kul att träna och spela lite vilket som.

 

Jag vet inte om jag vill komma med. Jag vill för jag älskar att vinna och vill ha den bekräftelsen från tränaren men tiden som jag måste lägga ner på laget kan kännas lite övermäktig. Det roliga om jag kommer med är att jag lär känna fler, faktiskt tränar och får se mer av Kalifornien i och med bortamatcher. OCH NÅGON SLAGS BORTAMATCH SKA JAG VÄL FÅ HA I DET HÄR LANDET.

 

Wish me luck!

Svedka Vodka är en vodka som är gjord i Sverige och exporteras till USA. Den säljs dock inte i Sverige, så det är ingen vodka de flesta svenskar känner till.

Igår var jag hemma hos Matilda i Isla Vista, det är där de flesta ungdomar bor och där är det massa fester (sök på youtube). Hennes rumskompisar skulle ha lite chillkrök och vi tänkte att vi kunde vara med på den första delen på det ordet i alla fall. Jag har fotbollsträning idag så kunde inte dricka.

Chillkrök är inte detsamma i USA som i Sverige. De var kanske 7 pers, men söp för 17. Jag har aldrig sett så mycket shottar. Jag gissar på ca 8 st var - och de stog fortfarande på benen!

Crazy Bananas

Det största problemet här i Santa Barbara är att hitta någonstans att bo. Det är katastrof. Alla pratar om det, alla har ångest över det. Det är kalabalik. Idag gick till ett hus som jag varit i innan och som jag kände att jag ville ha. Nu träffade jag han jag skulle bo med. Alltså lökarnas konung satt med sina superhöga kompisar i ett rum som luktade lite suspekt. Och jag kände bara - jag tar det. Jag betalar 900 dollar i månaden för att bo i denna knarkarkvart med män jag inte känner. Ett krav hade jag dock - jag vill ha ett lås på min dörr. Någon jävla måtta får det lov att vara.

 

Han skulle höra av sig senare när han hade bestämt sig, men det vet man aldrig om de gör. Så vi får väl se. Jag är för trött för att ha panik nu. På väg hem fick jag skjuts av världens gulligaste taxichaufför. Han var från Iran och vi delade samma tankar om religion och mänskliga rättigheter. Han tog mitt nummer och skulle höra av sig om han hittade ett rum, nu VET man ju aldrig med det men jag uppskattadde gesten.

Jag har alltid haft problem med ensamhet. Inte klarat av när känslan sprider sig i kroppen, förlamar varje lem. Känslan av att inte ha någon, att vara helt ensam.

 

Själv har jag dock alltid uppskattat att vara. Det är två väldigt olika stadier. Själv är när man spenderar tid med sig själv. När man njuter av tystnaden av att göra precis avd man vill. Ensamhet väljer man inte själv, den tar över en, slår ner en. På knä ligger man och undrar om det finns någon, någon som bryr sig om en.

 

För två år sedan bestämde jag mig för att jag inte kan låta ensamheten ta över mig så som den gjort ibland. Jag måste göra vad jag kan för klara mig igenom, och tygla känslan. Jag har gjort framsteg, pratat om det, försökt se rationellt på det och främst försökt hitta den där tryggheten djupt inne i mig så som ska hjälpa mig att stå stadigare.

 

Nu bor jag med två asiater, har träffat några andra, har bättre kontakt med kanske fyra. Ibland är jag själv nu, inte för att jag väljer det, inte heller för att ingen gillar mig, utan för att jag helt enkelt inte alltid har någon att vara med. Någon gång har jag känt mig lite nere men så får jag säga till mig själv: detta är bara början. Man kan inte skynda sådant som relationer. Och det här är första gången sedan dagis som jag är på ett ställe, träffar nya kontakter och inte har ett skyddsnät att luta mig tillbaka på. Och det är spännande. Och FAN vad modig jag är!

 

När jag kommer hem kommer jag kanske vara rena rama ensamvarjen. Ni kommer aldrig se mig igen, gullisar!

 

Här är jag och mina kinesiska kompisar, ibland pratar de kantonesiska (kanske?) och då fattar jag inget men det är okej. De är också gullisar. Nu ska jag på ny visning, hee.

 

 

 

Den här anteckningsboken hade Magda smygit in på mitt rum under min hej då-fest. I den satte jag in alla fina lappar jag fått, peppiga sms och fina brev att ha med mig på resan. Så jag kunde titta i den när allt kändes lite tungt och veta att det finns folk där hemma som tycker massor om mig och tror på mig. Jag skriver också ner tankar och känslor, adresser och påminnelser. Så tack Magda, för den fina presenten och tack alla vänner för era fina ord. Ibland behöver man en liten påminnelse i kärlek.

 

PS, sorry för lökiga bilder

Vilken pissig dag jag har haft, ska ni veta. Min nya kompis Tilly sov över vilket var jättetrevligt men vi somnade klockan 21 och vaknade kl 04 - pigga och glada! Fast ändå inte liksom. Jag blev superstressad över att jag inte har boende efter den 20:e och allt blev hestigt och vi hade för lite sömn och för lite kalorier i kroppen. Ingen bra grund för en bra dag liksom. Så jag grät lite men hon var förstående och sedan åt vi pannkakor, gick ner till stranden och nu sitter jag hemma helt själv för första gången. Jag bor för tillfället hos min sysslings kompis, en kille från Hongkong som heter Steven - världens gulligaste! Han och hans kompis gick ut för att äta middag och jag valde att stanna, käka hemma, ta en längre dusch och få landa lite i den här dagen. Senare ska jag kanske bege mig till Tilly på lite galej, inte vad jag är supertaggad på men jag måste verkligen vända dygnet rätt.

 

 

Imorgon har jag en lägenhetsvisning jag hoppas massor på, så ni får hålla tummarna för mig!

Mamma och pappa har två olika sätt att ställa den här frågan. Mamma säger allt i en lättare ton, som att hon sagt det så många gånger att hon inte ens tänker på innebörden längr. Pappa mer betonar varje ord, börjar hårt på har och pausar lite efter allt. Så avslutar de båda med Jessica.

 

Nej, nu hade jag tydligen inte det. Jag hade inte med mig mitt I-20 visum, alltså det som visar på att jag ska plugga här. Efter alla papper och allt krångel som sammanföll med visumintervjun (alltså F-1 visum, det man behöver för att komma in i landet) glömde jag bort att det fanns papper man skulle ha med sig in i landet.

 

Detta är alltså topp tre det viktigaste man ska ha med sig, med pass (passet innehåller både esta och F-1 visumet) och flygbiljett.

 

I Chicago fick jag alltså gå in i "custom &borders" och fick ett tillfälligt visum för 30 dagar. Sedan sa de att jag skulle gå till skolan och få ett nytt I-20 där. Nu verkar det lite oklart om skolan kan ge ut det så mappa fick skicka mitt gamla på expressmail.

 

Problem jag alltså har:

 

1. Inget I-20 visum

2. När det kommer på måndag (jag måste skriva under och ta emot det) har min "wave week" börjat, vilket är obligatoriskt att närvara på.

3. Jag ska skicka det till en adress jag fått, men det står inget om hur jag ska få tillbaka det och det är tydligen viktigt. För jag måste ha det senare.

4. Det finns ingen som riktigt vet vad man ska göra i denna situation.

 

1. De SADE faktiskt att det inte skulle vara något problem i custom och det är ju där jag behöver det.

2. Allt löser sig ju alltid.

 

Vad som ändå gör mig nervös:

 

1. Detta har aldrig hänt förut, sa hon som hjälpte mig att fixa allt.

2. Jag har ingen kontroll över situationen.

 

Så nu hoppas vi fan på det bästa, jag går till skolan och ni håller tummarna!

 

Nu har jag kommit ur duschen efter min första natt i USA. Denna tvål snodde jag i duschen. I vanliga fall är det 3 män som bor här, who could tell?

 

När jag var i Paris förra hösten med jobbet åt vi en dag middag på en restaurang. Det ösregnade och vi gick vilse men till slut kom vi fram. Vi fick förrätt, huvudrätt och efterrätt. Allt var så gott att jag dog, trots att jag misstog såsen som kom lite innan, för att vara soppa och åt upp den i ett svep. Alltså varje tugga var en njutning; köttet smälte i munnen, mangosorbétens fräschor blandades ljuvligt med chokladtryfflen. Jag bara åt och åt. Poff så var det borta men så fick jag äta upp alla andras mat också. Jag åt seriöst för typ 30 personer den kvällen.

 

Det roliga var dock att jag tänkte när maten från början kom in "jag kanske ska ta en sådan här matbild ändå, för det är ju så fint och jag vill komma ihåg denna kväll".

 

Denna bild lyckades jag ta:

Idag hade jag min sista ensamma natt med Stockholm. Jag, Elias och Nora åt middag på Lydmar med massa drinkar plus efterrätt. Jag missade både buss och tunnelbana och väntan var en och en halv timme eller kubb till tcen på fyra min. Jag hetsade upp mig och försökte snabbt överväga mina alternativ med lift och taxi. Så insåg jag; jag må öppna imorgon med tidig uppgång som följd men detta är min sista stund jag har ensam med Stockholm. Jag måste ta förväl av denna stad ordentligt. Så jag traskar förbi Grand Hotel, svänger av innan Kungsan och tar Skeppsbron mot Slussen.

 

Jag känner hur lårmusklerna spänns och för vidare energi ner till vaderna, trampar ifrån med trampdynan och vandrar framåt. Det är inte tungt och jobbigt. Jag är inte trött. Tvärtom fylls jag med den kraft Stockholms natt så många gånger förut fyllt mig med. Medveten om att vad som helst kan hända på denna promenad mot en söderförort i närheten av Globen.

 

Det är säkert en vacker stad. Det har jag hört från många andra och jag har själv låtit dess skönhet förblinda mig, förtrolla mig. Men nu går jag utan illusioner men med en känsla av tvåsamhet, vi kommer alltid höra ihop, jag och Stockholm. Detta kommer alltid vara staden jag växte upp i, staden som lovade så mycket. Jag har sakta lärt mig hitta, vet vart det är vackert, vilka vägar som leder vart och var man kan hitta just vad man söker för stunden. Men samtidigt har jag aldrig hittat allt, vi har aldrig lärt känna varandra utan och innan. Även fast Stockholm har sett min första jobb, min första kärlek, min första fylla, min första skoldag, mitt första krossade hjärta har jag aldrig sett hela Stockholm. Jag kan fortfarande gå vilse, jag hittar gator jag inte visste fanns och går ut på klubbar jag bara läst om. Ibland känner jag mig så färsk, som om jag gästar min egen stad. Men det är det som är så vackert; alltid har jag haft något nytt att upptäcka i denna stad. Bara det att jag nu tappat lite av fascinationen i det. Pirret att undersöka något okänt.

 

Nu åker jag snart härifrån för en tid, den längsta tid jag någonsin lämnat min stad. Jag hoppas hen beter sig medan jag är borta. Att den förstår att vara lockande och kittlande men inte lätt och uppenbar. Att den hittar tillbaka till det där magiska som förtrollade mig redan som liten. Och jag hoppas att när vi ses igen så kommer det vara med nyfikna ögon och trevande händer.

 

Kanske är detta slutet på en lång kärlekshistoria, eller så är det bara en välbehövlig paus. Det ska huruvida bli spännande att återuppleva Stockholm igen. Så som när jag var liten.

Igår kom mina finastefinaste till mig på hej då-kalas inför min USA-resa. Allt var perfekt och jag är så glad. Det är fina och fascinerande människor jag har samlat på mig.

Tidigare idag ringde mamma och frågade hur det hade gått och om något gått sönder. Jag gick upp för att undersöka slagfältet som brukade vara mitt vardagsrum: "Nja, men alla stearinljus är trasiga" svarade jag. Mamma undrade hur det gick till. "Vi behövde ju ha något som mikrofoner"...

Ni förstår varför jag hade en bra kväll.