JESSLAN

Hittade de här bilderna bland mina foton, de är tagna med knappt två veckors mellanrum och jag ser ändå så annorlunda ut. Kul vad smink, accessoarer och dylikt kan göra med ens utseende.

I lördags var jag på Six Flags med Jocke, Oscar och Jakob. Jag fick det i födelsedagspresent av Jocke och Oscar, tänk vad fint. Först fick jag lite panik, för jag vågar ju inte åka saker längre men tänkte att det kan väl vara kul och jag ÄLSKAR ju sockervadd. Tänk, vad jag hade fel. Jag vågade typ åka allt och det var jättekul och jag ville bara dö en och en halv gång och sockervadden var smaksatt och smakade inte alls gott. Som vanligt tog jag inga bilder, för jag suger (och inte på ett soft sätt. Hehe, okej jag ska sluta med detta).

Nu har hösten anlänt till Santa Barbara och det har börjat bli lite kyligt. Jag är förkyld men inställd på att bli frisk till fotbollsturneringen nu i helgen (wehåå!).

Här är jag och min finaste, bästaste Carro. Som jag tycker så mycket om att det liksom är jobbigt när hon lämnar rummet för jag typ saknar henne.

I går gick jag på bio själv, jag såg 12 years a slave och även om jag kan tycka att det är mysigt att gå på bio själv rekommenderar jag ingen att göra detsamma när det kommer till denna film. Jag vet inte om det är att jag är så inne i jämlikhetstankar nu eller varför jag var så mottaglig men det var bland det värsta jag sett och det väckte så mycket tankar hos mig. Jag satt där med min nästan orörda popcornpåse och cola och hulkade så sminket flöt ut ur hela ansiktet, ner på tröjan och in under hakan.

 

Filmen utspelar sig på 1840-talet och handlar om en svart, fri (rik) man som lever i norra USA och sedan blir drogad och såld som slav i södra USA. Den handlar om det jag brinner mest för - allas rätt till frihet. När vi lever i en värld som är uppbyggd av en hierarki där den vita mannen står högst på näringskedjan blir vi alla andra degraderade till något som inte är lika värdefullt.

 

Filmen fick mig att tänka på koncentrationslägren i Tyskland under andra världskriget, där män torterade människor utan att vara psykiskt störda. På samma sätt behandlade godsägarna sina slavar i den amerikanska södern. Man har helt avhumaniserat en människa, hur är det möjligt? Hur kan en annans smärta inte bli ens egen? Hur är man förmögen att skada en annan så brutalt? Det gör ont i mig att leva i en värld där detta har hänt, där detta fortfarande händer. För så länge denna hierarki styr vårt samhälle kommer människor alltid kunna utnyttjas. Jag kom även att tänka på filmen Taken och hur denna människohandel fortfarande är väldigt reell och närvarande, bara att den nu främst består av att sälja kvinnor.

 

Även fast jag är väldigt priviliegerad kan jag alltså fortfarnde bli såld som slav, bara för att jag inte är man. Jag säger inte att det är troligt men att möjligheten finns gör att jag vill spy och stärker min jämlikhetstro ännu mer.

 

Andra vågs-feminister sa att "det privata är politiskt" som ett svar på de som tyckte att det räcker med att förändra kvinnors situation genom att ändra lagar. De menade att förtrycket fortfarande kommer finnas kvar även om vi har rösträtt och lika lön, ifall vi inte slutar se kvinnor som mindre värda. Detta är sant och går direkt att applicera på filmen jag såg igår. Även om det sedan blev olagligt med slavhandel i hela USA, så var det fortfarande de svarta som utförde samma jobb, 100 år senare (se filmen The Help/Niceville), bara det att de nu fick en oansenlig peng som lön. Lagen hade ändrats men inte människors tankesätt och därför låg fortfarande rasismens täcke tjockt över södern.

 

Jag hör ibland männsikor säga och skriva att vadå "feminismens tider är förbi" "ni har ju fått rösträtt, sluta begära mer". Men jag vill säga till alla dessa människor att man ska aldrig nöja sig. Vi har inte ett jämställt eller jämlikt samhälle och jag kommer inte kunna blunda för det någonsin igen.

Idag vaknade jag ganska tidigt, trots att jag har så svårt att somna. Jag har som en stress som trycker över bröstet, som får mitt hjärta att skena och gör det svårt att andas. Vet inte om det är någon slags ångest, men jag kan huruvida inte lokalisera känslan i en händelse. Förstår inte riktigt varför min kropp gör så här. Hur som helst; jag vaknade, kände lusten och längtan efter en glass, så jag kravlade mig upp ur sängen, satte på filip&fredriks podcast och gick mot macken, fortfarande iklädd min pyjamas. #Livet.

 

Jag kom hem, åt, somnade om lite men bestämde mig sedan för att dra ett löp och senare ta en kort simtur. Det var skönt men lite jobbigt och magen började påminna mig om att glass var det enda den blivit bjuden på idag. Så jag begav mig till en strandresaturang, beställde en blue cheese-fylld hamburgare och en smoothie medan jag läste lite läxor. Senare skulle jag iväg till skolan för att fortsätta plugga på min virussega dator och ikväll ska jag avsluta dagen med bio.

 

Innan jag hann åka till badhuset ringde min telefon till, det var min farmors bror (eller min pappas morbror) Lasse som hörde av sig genom skype. Lasse är den som inte är som alla andra. Han är kanske lite av en Johnnie the Rocker, om jag nu tillåts dra en Magnus Uggla-referens, "han gick sin egen väg". När Lasse hade gått ut skolan försvann han några dagar, ingen visste vart han tagit vägen förrän familjen Holmqvist mottog ett samtal från Göteborg, där Lasse begett sig och nu ringde från, endast för att meddela att han hade fått jobb på en båt och tänkte bege sig till Kina. Nu berättade han, denna 75+ man, att han över jul kommer åka till Västindien med några vänner för att fira sin födelsedag och allt var det var. De skulle åka runt till olika öar och ha det fett.

 

Lasse är väl vad man kallar en människa som lever. Han gör saker, och för det respekterar jag honom. Måhända att min chef (och fler) brukar skoja om att jag kommer sluta som en Kärrtorpskärring med hängpattar och whiskeyröst. Bitter och högljudd. Och kanske kommer jag det, men jag känner med ett lugn att mellan mina festkvällar på kvarterspuben, då kommer jag fan också göra saker.

 

För när jag satt där på restaurangen på stranden idag och tänkte på hur jag spenderat hela denna dag i endast sällskapet av mig själv kände jag mig lycklig. Jag hade det så himla trevligt. Jag beställde vad jag ville ha och tittade på de andra gästerna och vissa tittade tillbaka. Vad de tänkte vet jag inte men jag undrade inte heller. För jag satt där på min plaststol med min ljuvliga hamburgare och kände att jag var självständig, sexig och att jag levde.

 

Hur mitt liv än må bli och var jag än må vara när jag är gammal hoppas jag att jag kommer fortsätta min resa med mig själv, lära känna alla mina sidor och fortsätta utvecklas tills jag blir så bra jag bara kan. Jag hoppas att jag kommer ha fina relationer, äta god mat och njuta av vänners goda lag. Jag hoppas att jag kommer resa och följa mitt hjärta, även om ingen vill följa med. Och jag hoppas att jag alltid kommer att älska. Älska äventyr, utmaningar, människor och mig själv. Ja, älska livet.

Sitter här i soffan i min pyjamas. Korrektion: i mina slappa brallor som är så tunna att de snart går sönder och en tjocktröja. Jag spillde glass på mitt linne så det fick jag ta av mig. Jag har läxor jag inte gör. De ligger här bredvid mig och väntar på att bli gjorda. Jag tittar bort. Jag har ett rum som är så stökigt att jag inte ens vet vad jag har för grejer. Ser det ut som jag bryr mig? Jag känner mig ful, tjock, tråkig. Skiter i.

 

Jag känner att livet måste vara mer än det här. Mer än att plugga. Varför måste jag kunna saker? Räcker det inte med att jag har hört dem. Varför måste skolan vara ett inpräntande, varför måste vi prompt veta och komma ihåg allt vi lär oss? Vad är det de vill att jag ska bevisa? Jag vill bara vara här, lära mig av att lyssna och diskutera. Fundera, analysera, konsultera, diskutera, veta mera. Jag behöver inte kunna all fakta.

 

Här får man ett liv. 80 år. 29200 dagar. En jävla massa minuter. Men ändå så lite om man jämför. Om man jämför dessa 80 år man lever, till de 80 miljarder år man är död. En fis i universum, en tår i havet. Jag vill inte sitta här och plugga och städa och vara ful. Jag vill sätta på mig mina högsta klackar och min kortaste, tajtaste klänning och känna mig snygg. Inte tjock eller som en transvestit. Jag vill ut och dansa så det nästan gör ont i luftrören, jag vill dansa tills jag får mjölksyra i låren och jag vill skicka långa ögonskast till snygga män. Sedan vill jag inte hångla men det är för att jag är så fruktansvärt rädd för munsår. Jag vill inte vara rädd för munsår, det borde finnas en munkondom. Safety first. Men jag vill inte behöva oroa mig.

 

Jag vill ju leva. Jag vill känna vinden mot ansiktet, regnet mot min bara kropp, den varma asfalten under min fotsulor. Jag vill hulkgråta, gapskratta och diskutera så saliven yr. Jag vill göra saker när jag vill och jag vill ligga själv och titta på serier när jag vill det. Jag försöker bejaka alla infall, beakta mina känslor. Men så finns konventioner, regler, normer, måsten. Skjut mig.

 

Jag vill inte måste. Jag vill leva.

 

 

“what matters most is how well you walk through the fire”

“Some people never go crazy. What truly horrible lives they must lead.”

“We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing.”

“Some lose all mind and become soul, insane.
some lose all soul and become mind, intellectual.
some lose both and become accepted”

“I wanted the whole world or nothing.”

“The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.”

“Find what you love and let it kill you.”

“It was true that I didn’t have much ambition, but there ought to be a place for people without ambition, I mean a better place than the one usually reserved. How in the hell could a man enjoy being awakened at 6:30 a.m. by an alarm clock, leap out of bed, dress, force-feed, shit, piss, brush teeth and hair, and fight traffic to get to a place where essentially you made lots of money for somebody else and were asked to be grateful for the opportunity to do so?”

“I will remember the kisses
our lips raw with love
and how you gave me
everything you had
and how I
offered you what was left of
me,
and I will remember your small room
the feel of you
the light in the window
your records
your books
our morning coffee
our noons our nights
our bodies spilled together
sleeping
the tiny flowing currents
immediate and forever
your leg my leg
your arm my arm
your smile and the warmth
of you
who made me laugh
again.”

“What a weary time those years were -- to have the desire and the need to live but not the ability.”

Jag är uppväxt med att maten alltid ska ätas upp från tallriken. Sedan jag var lliten har jag fått höra att man ska tänka på barnen i Afrika och äter man inte upp, då blir man inte stor och stark. Det har även varit prestige i att äta mycket. Pappa äter hur mycket som helst, likaså gjorde min farfar så när även jag började via större aptit, uppskattades och hejades det på av alla. "Hon äter ju som en häst", "hon äter oss ur huset", "Snart äter hon lika mycket som Berra". Nu förstår jag om ni som läser detta tänker att det kommer bli ett inlägg om mathets bland unga kvinnor men allt detta gjorde att jag blev stolt över att äta mycket (MAT, kan fortf få ångest av allt godis), jag var liksom tuff och duktig när jag åt.

 

Nu när jag har ågren över att behöva laga mat och allt jag lagar blir äckligt, så fick jag tipset: "Gör två portioner! Då kan du frysa in." Så jag gjorde en dubbel Carbonara men jag glömde att finns det mat, äter jag tills den är slut. Särskilt om jag nu gått igenom allt krångel med att laga den. Som en fisk är jag, de äter upp ALL mat man ger dem, och ger man dem tillräkligt mycket äter de tills magsäcken spricker och de dör. True story. Så nu sitter jag här och min magsäck är dubbelt så stor, jag har 7 skedar kvar och jag kommer äta upp. Tack som fan, mappa. Tack, för att ni gjort mig till en fisk.