Min sista kväll med Stockholm. Ensam.
Kategori: Allmänt
Idag hade jag min sista ensamma natt med Stockholm. Jag, Elias och Nora åt middag på Lydmar med massa drinkar plus efterrätt. Jag missade både buss och tunnelbana och väntan var en och en halv timme eller kubb till tcen på fyra min. Jag hetsade upp mig och försökte snabbt överväga mina alternativ med lift och taxi. Så insåg jag; jag må öppna imorgon med tidig uppgång som följd men detta är min sista stund jag har ensam med Stockholm. Jag måste ta förväl av denna stad ordentligt. Så jag traskar förbi Grand Hotel, svänger av innan Kungsan och tar Skeppsbron mot Slussen.
Jag känner hur lårmusklerna spänns och för vidare energi ner till vaderna, trampar ifrån med trampdynan och vandrar framåt. Det är inte tungt och jobbigt. Jag är inte trött. Tvärtom fylls jag med den kraft Stockholms natt så många gånger förut fyllt mig med. Medveten om att vad som helst kan hända på denna promenad mot en söderförort i närheten av Globen.
Det är säkert en vacker stad. Det har jag hört från många andra och jag har själv låtit dess skönhet förblinda mig, förtrolla mig. Men nu går jag utan illusioner men med en känsla av tvåsamhet, vi kommer alltid höra ihop, jag och Stockholm. Detta kommer alltid vara staden jag växte upp i, staden som lovade så mycket. Jag har sakta lärt mig hitta, vet vart det är vackert, vilka vägar som leder vart och var man kan hitta just vad man söker för stunden. Men samtidigt har jag aldrig hittat allt, vi har aldrig lärt känna varandra utan och innan. Även fast Stockholm har sett min första jobb, min första kärlek, min första fylla, min första skoldag, mitt första krossade hjärta har jag aldrig sett hela Stockholm. Jag kan fortfarande gå vilse, jag hittar gator jag inte visste fanns och går ut på klubbar jag bara läst om. Ibland känner jag mig så färsk, som om jag gästar min egen stad. Men det är det som är så vackert; alltid har jag haft något nytt att upptäcka i denna stad. Bara det att jag nu tappat lite av fascinationen i det. Pirret att undersöka något okänt.
Nu åker jag snart härifrån för en tid, den längsta tid jag någonsin lämnat min stad. Jag hoppas hen beter sig medan jag är borta. Att den förstår att vara lockande och kittlande men inte lätt och uppenbar. Att den hittar tillbaka till det där magiska som förtrollade mig redan som liten. Och jag hoppas att när vi ses igen så kommer det vara med nyfikna ögon och trevande händer.
Kanske är detta slutet på en lång kärlekshistoria, eller så är det bara en välbehövlig paus. Det ska huruvida bli spännande att återuppleva Stockholm igen. Så som när jag var liten.
