När ensamheten slår till måste njutningen av att vara själv ta över.
Kategori: Allmänt
Jag har alltid haft problem med ensamhet. Inte klarat av när känslan sprider sig i kroppen, förlamar varje lem. Känslan av att inte ha någon, att vara helt ensam.
Själv har jag dock alltid uppskattat att vara. Det är två väldigt olika stadier. Själv är när man spenderar tid med sig själv. När man njuter av tystnaden av att göra precis avd man vill. Ensamhet väljer man inte själv, den tar över en, slår ner en. På knä ligger man och undrar om det finns någon, någon som bryr sig om en.
För två år sedan bestämde jag mig för att jag inte kan låta ensamheten ta över mig så som den gjort ibland. Jag måste göra vad jag kan för klara mig igenom, och tygla känslan. Jag har gjort framsteg, pratat om det, försökt se rationellt på det och främst försökt hitta den där tryggheten djupt inne i mig så som ska hjälpa mig att stå stadigare.
Nu bor jag med två asiater, har träffat några andra, har bättre kontakt med kanske fyra. Ibland är jag själv nu, inte för att jag väljer det, inte heller för att ingen gillar mig, utan för att jag helt enkelt inte alltid har någon att vara med. Någon gång har jag känt mig lite nere men så får jag säga till mig själv: detta är bara början. Man kan inte skynda sådant som relationer. Och det här är första gången sedan dagis som jag är på ett ställe, träffar nya kontakter och inte har ett skyddsnät att luta mig tillbaka på. Och det är spännande. Och FAN vad modig jag är!
När jag kommer hem kommer jag kanske vara rena rama ensamvarjen. Ni kommer aldrig se mig igen, gullisar!
Här är jag och mina kinesiska kompisar, ibland pratar de kantonesiska (kanske?) och då fattar jag inget men det är okej. De är också gullisar. Nu ska jag på ny visning, hee.
