Idag träffade jag en man som stridit i Kalla kriget. Han satt i skolan och sålde böcker och berättade om sina upplevelser och hur han tyckte att staten hanterade krigsföring. "Vi är beroende av krig!" sade han och jag lyssnade. En annan man kom upp bredvid mig och lyssnade också på den gamla mannen, så frågade han vad en pin kostade. De gick för ungefär 50 cent men det var mer av en donationssak. Man betalade vad man ville ge. Så då köpte han en till sig och så fick jag också välja en. Jag valde en som sade att man inte ska skänka pengar till krig. Så stod jag där en varm sommardag, med solen lysandes och vinden fläktandes. Den gamle mannen hade vitt hår och en fyllig mustasch och satt under ett parasoll som inte var helt uppfällt, det slog honom i ansiktet medan han pratade men han märkte det inte ens. Han var så uppslukad där han satt framför en låtsaskyrkogård, vita pappersark som agerade gravstenar med bortgångna soldaters namn och öde på sig. Passionen lyste ur hans ögon och han brann för det här, den gamle veteranen och jag är glad att jag fick se det. Han var så vacker där han satt.
