Ni vet när man är kär i någon och det pirrar i magen och muffen och man råkar liksom le åt allt hela tiden och man ibland kommer på sig själv att fnissa okontrollerat? Det är en härlig känsla. Men ni vet också när de känslorna lämnar en och man tittar på den person som tagit upp så stor del av ens tankekraft och inte känner något? Det är bara tomt. Så känner jag med Stockholm. Jag går runt här, på vägarna jag älskat, ser byggnader som fått mig att le och parker som fått det att pirra. Och jag känner inget. Nada. Jag tittar på fucking STADSHUSET som alltid fått mig att känna ett lugn om att jag är hemma och jag tittar suckande bort. Det är som om Stockholm är Bruce Springsteen och jag är tjejen i låten Goin down, det är dött mellan oss. Du får det inte att pirra i mig längre, Stockholm.