JESSLAN

Ibland känns det som om jag aldrig kommer finna något lugn, en trygghet liksom. Det känns som mitt liv alltid kommer vara ett sökande efter nästa rush, nästa fråga, nästa svar, nästa känsla, nästa upplevelse. Jag jobbar på att inte tänka framåt eller analysera vardagen för mycket men jag tror jag är en sökare. En person som konstant söker. Jag vet inte vad jag vill hitta, eller vad som skulle hända om jag fann det. Men jag söker liksom något. Ibland vill jag bara finna ro och då är väl målet att jag faktiskt ska sluta söka. Men jag funderar så mycket. Kring livet, varför vi är här, vilken betydelse vi har, religiösa frågor, existensiella frågor. Är sökare något man är genom hela livet eller kan man vid någon punkt sluta söka, luta sig tillbaka och bara vara tacksam för det man har?