JESSLAN

Jag vaknade upp för en timme sedan kanske ur en av de läskigaste drömmar jag någonsin haft (oroa er inte, den är inte hoppig eller oklar).

 

Jag satt i en buss, ganska långt bak bredvid en tjej som jag tror jag var kompis med. En smäll hörs och bussen kränger till. Jag förstår att vi kört på något och tittar ut genom fönstret för att se vad som hänt. Då ser jag hur bussen har kört på räcket på bron vi är på och är på väg igenom det. Jag vet att det är kanske 250m (är det normalt för en bro? Amen tänk er normalt för en bro-högt) ner till vattnet och vi kommer att dö. Känslan var så otroligt äkta och jag tänker "Är det nu det händer? Är det så här det ska sluta?" Jag är ju inte klar än! Jag har så mycket kvar. Men jag vet i mig att det är slut och allt går väldigt långsamt. Den tid det tar för mig att slå  i vattnet har jag på mig att acceptera att mitt liv kommer ta slut. Jag tänker på mamma och pappa och vill berätta för dem. Jag vill inte att det ska bli en chock.

 

Och någonstans känns det som att jag väntat på det, för är egentligen inte livet en enda lång väntan på att till slut dö? Men jag är så besviken, så ledsen att det hände så tidigt och utan någon förvarning.

 

Detta var en dröm som kändes så himla sann, jag blir fortfarande nervös när jag tänker på det. Jag vill inte att detta ska hända. För även om jag hunnit med en del i mitt oansenliga liv är det inte tillräckligt och jag är så hungrig på mer!

 

Jag vet att drömmar om döden kan betyda förändring och att man faller betyder väl något annat också (även om jag inte hann falla så mycket) men jag blev lite skärrad.

 

Ajöken